Mossen är invigd!

Utanför Sjöarn´s grindar ligger den riktiga Mossen o lurar i mörkret. Ibland är det svårt att tänka sig bandyns högnäste ute på det frusna vattnet. Men det känns både mer äkta - och lite farligt... Där har det gått vilt till, har man hört.

So, why not?! När våra bandygrabbar otåligt väntar på att ismaskinen ska dundra o slira färdigt över isen, blickar Arne längtansfullt bort bort mot den is som är tillgänglig - mmmm, Mossen....

-Kom grabbar!
Ett stort gäng 13-15-åringar hänger villigt med Stockens motsvarighet till "Superman" och rusar fram mot Mossen kant...
-Häftigt! Men håller det, Arne??? (det undrade jag med...)
Oroliga blickar...
-Jahadå! Håller det för 80 kg mig, håller det för er! utbrister Arne o slänger sig ut i mörkret.

Jo, det verkade ju så. Hela rasket av grabbar sliter av sig skridskoskydden och hänger på. Kanske aningen oroliga ändå (för att inte tala om vissa morsor, som är maniskt rädda för alla vakar som lurar i vassen...hu) för plötsligt "hittade" någon en spricka. Ryktet sprider sig snabbare än det om Loch Ness och snart är alla uppe på gräskanten igen.

Men de flesta såg riktigt lyckliga ut och det slog mig att jag själv (en gång på stenåldern tror jag) gladeligen åkte runt med pappa på Hällungen utanför Stenungsund, lycklig men liiiite orolig för om den mörka isen skulle hålla mig uppe så jag fick ha livet i behåll ett tag till. Var väl ingen isprinsessa direkt (frös som en hund), så därför har jag valt att senare i livet göra mina piruetter på fast mark.

Ismaskinen drog sin sista vända och grabbarna återvände till den trygga, vita isen med linjer och en fast o fin grusplan under. Ingen fara... Ordningen är åter återställd och träningskvällen kunde börja. Dags för kaffe, tjöt o dator i cafeterian.

/wEbba;)