Saknaden av en bandykompis...

Att få ha en bandykompis är en ynnest och är eftersträvansvärt och beroendeframkallande. Att trots att man inte ses så mycket mellan mars och november, är det som om tiden stått still, när man ses inför en ny säsong, det känns som det var igår...

Att få komma upp till Sjöar´n i god tid en lördag och mötas av ett brett leende och en förväntansfylld uppsyn, ta en kopp på bryggan utanför fiket och dryfta senaste nytt om laguppställning, sjukfrånvaro, skadeläge, dagens domare, och en snabbanalys av motståndarlaget är - underbart!

Att när det drar ihop sig, få se "Flammorna" skrinna in till tonerna av "Ensam vilsen morgonmås...", ger rysningar längs ryggraden! Söka upp favoritplatsen mitt emot belysningsstolpen närmast till vänster om sekretariatet, där inget av målen skyms av stolpar eller annat bärande bröte och riktigt känna atmosfären tätna, stampa till i den plankförsedda avsatsen på "läktaren", inte för att det är kallt utan som en markering att - "nu gäller det!", är några små guldkorn att tänka på under sommaren när solen lyser varm och långkalsongerna är förpassade längst in i byrån...

Att med endast en blick få bekräftat, det man själv såg - som en ynka detalj - också är uppfattat av kompisen - om det inte hade varit skruv på bollen hade den stannat på klubbladet..., hade han inte haft tyngden på fel ben så..., se en genomskärare innan den är slagen.., gör att man känner en samhörighet och har ett lika tänk.

I halvtidspausen, med munnen full av burgare, isbergssallad och dressing, snacka om "hur skall vi rätta till detta?" eller hellre "nu gäller det att hålla ihop detta!"...

Efter matchen konstatera "f-n va gött" eller "nu tar vi Otterbäcken borta istället!" och säga "skall du till Kungälv på onsdag? Åka ihop efter jobbet? Hade varit kul att se GAIS-Ale/Surte på tisdag, hur har du det?", gör att intresse och förväntningar lever kvar.

I år, säsongen 2009-2010, hänger molnen tyngre över "Mösen", och det klumpar sig lite i magen när jag styr upp mot bandyplan. För, dessvärre har min bandy- och supportervän, mitt i blomstrande sommar, allt för tidigt gått bort, med alldeles för många ospelade matcher framför sig, och - jag saknar dig väldigt mycket, Kim.

Din bandykompis
Lennart Olsson




.